Life according to me

 

Vissa veckor skulle jag gärna vilja radera. Helt och hållet. Typ som denna vecka. Jag skulle vilja säga att jag känt av pollen, vilket känns konstigt och kanske inte ens så troligt. Men symptomerna var varit dom samma. Huvudvärk, konstig i halsen, trött, smått snuvig. Men kroppen har liksom känts som vanligt.

 

Som vanligt betyder att ha ont. Hela tiden. Är det inte benhinnorna så är det axeln. Och det är så jäkla påfrestande. Mitt psyke går på högvarv konstant för att inte bryta ihop. Jag är så trött på att svara att jag har ont eller att axlen bråkar, på frågan om hur jag mår när jag dyker upp på gymmet. Så jag har börjat ljuga och säga att det är bra. Jag har insett hur otroligt negativt det låter att svara ärligt liksom.

 

Ibland känner jag hur folk bara faller när jag säger att det fortfarande gör ont. Typ som att dom blir trötta på det. Men liksom … jag då? Det är jag som går runt och har ont hela tiden. Och det påverkar ingen annan på annat sätt än att dom får höra om det. Visst, jag fattar att det är jobbigt att höra, men dom slipper iallafall värken.

 

Ibland känns det bara som att värken från benet förra året bara flyttat sig till axeln. Så vi är alltså inne på månad 18 med värk, minus två bra månader i början av året. Det är alltså 67 veckor. 469 dagar. Well ibland vill jag liksom dunka mig själv i ryggem och säga »way to go« till mig själv för att jag fortfarande står på benen med ett leende på läpparna. Oftast. Eller iallafall ibland.