What comes up…
… must come down.
Vi vet ju alla att man aldrig ska säga att något känns bra, när man inte egentligen är helt frisk. Efter förra veckans fredags-pass var jag supernöjd med känslan. Ingen smärta och ett näst intill perfekt pass. Sen dess har jag pinat mig igenom arbetsdagar och bussresor. Min axel har värkt och det är som värst när jag sitter ner. Jag har velat skrika av frustration, värken är jag van vid så den kan jag leva med – men frustrationen!
Jag hade redan bestämt att jag skulle vila från träningen denna veckan, så det var ganska bra timing. Dessutom hade jag en timmes smärtsam massage inbokad. Där hittades många sköna knutar och stela muskler runt omkring nacke och skulderblad, så det var nog nyttigt. Efter det trodde jag att jag skulle vara redo för att köra pass igen. En repris av förra veckans pass var drömmen.
Drömmen sprack ganska fort. Redan på uppvärmningen kände jag att det inte var en bra dag. Känningarna jag haft i axeln så länge nu var tillbaka. Jag stod som fastfrusen med en battle i mitt huvude, ena delen av mig ville så gärna bara köra på, andra delen sa åt mig att packa ihop och gå hem – det är inte värt det.
Jag hoppade över maxningen i marklyftet. Körde några lätta utan att gå hela vägen ner. Ville egentligen gå hem, men Coach F övertalade mig på något sätt att köra en variant av dagens metcon. 15 minuter AMRAP – 24 double unders, 12 dumbbell snatch, 10 knees over hips, 8 boxjump overs, 8 hollow rocks. Det var skönt att jag fick det gjort, det kändes bättre psykiskt efter. Det var en kul metcon även om jag skalade tre av fem övningar.
Det positiva jag tar med mig är mina double unders som jag kunde göra unbroken alla varven, utan känningar i mina smalben. Woop. Dessutom känns det iallafall inte värre i varken axeln eller smalben såhär dagen efter. Ett litet tyst försiktigt woop på det också.
Fan vad gött! Heja!!! :D Du är grym! :)