Life according to me

Jag är uppvuxen i en ishall med ett par konståkningsskridskor på fötterna. Jag tränade jämt. Jag var liten. Inte bara kort, det är jag fortfarande, utan också smal. Så pass smal att min doktor vid något tillfälle beordrade mig att äta fetare mat för att gå upp i vikt. Vilket funkade och min växtkurva började stiga. Samma år jag fyllde tolv så bytte jag skridskorna mot fotbollsskor. Tränade inte lika mycket, men ändå tillräckligt för att hålla mig vältränad. Hade ju liksom en ganska bra grund att stå på.

 

Men sen började mina skador, samtidigt som jag kom in i puberteten med allt som det innebär. Jag opererades för första gången och slutade med allt som heter idrott. Träningen försvann ur mitt liv. Jag som aldrig någonsin behövt tänka på vad jag ätit fortsatte äta som jag brukade. Det skulle ta åtta år innan jag såg mig själv i spegeln och insåg att jag inte längre såg ut som när jag var femton.

 

Jag tog tag i det genom att börja träna med en PT med målet att vara i form till den dag jag fyllde 25. Det visade sig vara svårare än jag trodde. Men det började bra. Första året gick jag ner åtta kilo innan min PT flyttade. Jag fortsatte på egen hand och provade olika träningssätt innan jag hittade min nya sport. Crossfit. Crossfit saved my life. På så sätt att jag klev in i en helt ny värld där det handlade om att vara stark istället för smal. Jag fick ett nytt mål med min träning och ser nu upp till starka tjejer som Björk Odinsdottir och Camille LeBlanc Bazinet.

 

Efter två år med Crossfit-boxen som mitt andra hem har jag fortsatt gå upp i vikt. Men på grund av muskler. Och försöker vara okej med det. För siffran på vågen är sjukt oviktig, så länge jag mår bra. Och det gör jag i det stora hela. Men jag har åter igen varit skadad i över ett år och opererades för ett drygt halvår sen. Jag har inte kunnat träna som jag velat och det har såklart satt sina spår.

 

Men igår fick jag en käftsmäll, av någon som står mig väldigt nära. Hon använde ordet överviktig. Först blev jag jättejätteledsen. Jag kämpar varje dag med mitt självförtroende, att lära mig vara nöjd med mig själv och att inse att jag duger som jag är. Men sen blev jag förbannad. Jag har studerat mig själv i spegeln. Jag är inte överviktig. Jag är lite ur form, av förklarliga skäl, men definitvt inte överviktig. Hade jag däremot inte rört på mig och ätit som en kratta hade det varit en annan sak, men det är ju inte fallet just nu så definitinen överviktig är bara fel.

 

Men det som gör mig mest arg är att det fortfarande finns så klara ideal om hur man »ska« se ut. Jag har aldrig direkt lärt mig det här med att vara nöjd med sig själv och min kropp. Därför blir jag livrädd när jag tänker på vad mina syskonbarn ska lära sig av världen. Jag vill inte att dom någonsin ska tänka att dom inte duger som dom är eller att siffran på vågen betyder något. Just tanken på det får mig att vilja skrika rak ut och ta mig ann alla fighter som finns för att alla tjejer som växer upp idag ska få en sund inställning till sin kropp.