Busy doin nothin

WLCn har dragit igång. Första livsstils-utmaningen har presenterats och den specifika work outen har genomförts. En dag i taget. En vecka i taget. Folk som gjort utmaningen förut påstår att hela livet ska falla på plats och allt blir rosa moln efter 56 dagar. Inte för att jag har så höga förväntningar, men jag tänker mig att kommer vara sådär där annoyingly happy om åtta veckor. No pressure WLC, no pressure.
 
Dag ett gav mig full pott. 13 poäng, trots middag på restaurang och 30-års fest på kvällen. Jag drack mitt vatten, åt mina kosttillskott, tränade*, stretchade, åt det jag skulle, reflekterade över min dag och mediterade. Japp, sant. Jag mediterade i tio minuter. Det är veckans livsstilsutmaning. Så tio minuter om dagen är jag alltså busy doing noting. Det ska tydligen vara nyttigt för mig.
 
*Träningen var jobbig. Passet som Headcoach vill mäta våra framsteg med var förjäkla jobbigt. Jobbigt på så sätt att det inte ens var roligt. Dessutom kunde jag inte göra den så som jag skulle eftersom benen bråkade och jag fick ro istället för att springa och hoppa små små single unders. Crap.
 
Metcon #1 – Time cap 3 minuter
400 meter löpning (rodd)
 
Metcon #2 – 3 varv, 45 sekunder on 15 sekunder off
Max reps air squats
Max reps hand release burpees
Max reps toes to bar
Max reps double unders (single unders delat i tre)
Max reps push press 25 kilo
 
Score totala reps från metcon 1 plus metcon 2.

Whole Life Challenge

Hösten tycker jag är en väldigt bra period för en omstart/utmaning/kick start/detox/ta-tag-i-sig-själv/what ever. Så när Headcoach annonserade att det var dags för en ny typ av paleo-challenge, tyckte jag det lät som en fantastisk idé. Jag gillar att ha saker att fokusera på, om det dessutom hjälper mig att ta mig igenom höstmörket är det bara en bonus.
 
Whole life challenge är ett koncept utformat som en tävling. Man anmäler sig som ett lag där man stöttar varandra, men samtidigt tävlar mot varandra. I sann CrossFit-anda. Utmaningen går ut på att lägga sig på en nutrition-nivå som man ska äta efter (man kan välja mellan tre olika – Preformance (strikt paleo), Lifestyle (paleo med vissa undandag) och Kick start (ingen skräpmat)), sen ska man också varje dag dricka vatten (22 milliliter per kilo av sin kroppsvikt), stretcha minst 10 minuter, träna/röra på sig, äta kosttillskott som man anser sig behöva, skriva en reflektion samt följa en livsstilsförbättring som presenteras varje vecka (typ sova åtta timmar, äta grönsaker med varje måltid, ha tid för sig själv etc.). Dessutom ska man följa sin utveckling genom att göra en work out i början av utmaningen, för att göra samma igenom på slutet för att se sin förbättring.
 
Varje dag fyller man i vad man gjort, hur man ätit och skriver sin reflektion och får poäng för allt man gjort. För kosten börjar man på 5 poäng och får minus för varje sak man äter som inte är okej på sin nivå. Annars får man 2 poäng för träning, 2 poäng för stretch/mobilitet, 1 poäng för vatten, 1 poäng för kosttillskott, 1 poäng för »livsstilsförbättringen« samt 1 poäng för reflektion. Så varje dag är helt enkelt värd 13 poäng och den som efter 56 dagar har flest poäng, vinner.
 
Jag gillar konceptet att man inte är helt körd bara för att man en dag väljer att ha ost i sin tacos eller inte orkar träna, man får bara ett minuspoäng. Har man dessutom lyckas samla ihop tillräckligt med poäng varje vecka så får man bonuspoäng att fylla upp sin score med om den en dag inte skulle vara i topp. 
 
Det ska bli kul det här, på lördag är första dagen sen kör det på fram till 13 november. 8 veckor, 56 dagar. Jag antar utmaningen med att få in allt det här som en rutin i mitt liv. Woop!

How to not break down?

Varning för deppig text.
 
Vissa veckor skulle jag gärna vilja radera. Helt och hållet. Typ som denna vecka. Jag skulle vilja säga att jag känt av pollen, vilket känns konstigt och kanske inte ens så troligt. Men symptomerna var varit dom samma. Huvudvärk, konstig i halsen, trött, smått snuvig. Men kroppen har liksom känts som vanligt.
 
Som vanligt betyder att ha ont. Hela tiden. Är det inte benhinnorna så är det axeln. Och det är så jäkla påfrestande. Mitt psyke går på högvarv konstant för att inte bryta ihop. Jag är så trött på att svara att jag har ont eller att axlen bråkar, på frågan om hur jag mår när jag dyker upp på gymmet. Så jag har börjat ljuga och säga att det är bra. Jag har insett hur otroligt negativt det låter att svara ärligt liksom.
 
Ibland känner jag hur folk bara faller när jag säger att det fortfarande gör ont. Typ som att dom blir trötta på det. Men liksom … jag då? Det är jag som går runt och har ont hela tiden. Och det påverkar ingen annan på annat sätt än att dom får höra om det. Visst, jag fattar att det är jobbigt att höra, men dom slipper iallafall värken.
 
Ibland känns det bara som att värken från benet förra året bara flyttat sig till axeln. Så vi är alltså inne på månad 18 med värk, minus två bra månader i början av året. Det är alltså 67 veckor. 469 dagar. Well ibland vill jag liksom dunka mig själv i ryggem och säga »way to go« till mig själv för att jag fortfarande står på benen med ett leende på läpparna. Oftast. Eller iallafall ibland.
 
Men vad ska man annars göra annars liksom?
Visa fler inlägg